Har ni sett att Nordiska museet har en sida med folklig dräktkultur? Där finns mycket fint, men mina favoriter är några teckningar och akvareller på dräkter från Mora. Helt klart värt att kika på, det finns dessutom avbildningar på dräkter från andra ställen också, till exempel Leksand och Delsbo. Add Comment Uppbundet hår är ju en hit när det gäller frisyr till folkdräkter. Hur länge man har bundit upp håret i olika oppombindningsvarianter är osäkert, men bilder finns från 1700- och 1800-talet. I Leksand finns också medeltida arkeologiska fynd av något som skulle kunna ha varit en form av oppombindning (samma fyndplats som Leksandsmanteln). Det är helt enkelt en frisyr med lång historia. Hur som helst, det finns många bilder men få beskrivningar där det syns hur man kan binda upp håret på sig själv. Den varianten som jag visar här används bland annat till moradräkt. Här i Mora kallas frisyren också att bind-upp-um och banden är färgkodade. Ogifta, kullor, har använt helröda band eller krusband i röd-gult eller röd-vitt. Gifta, kelinggär, har använt helvita eller vita med röda ränder. Det behövs alltså varken hårnålar eller spray, men däremot övning för att få allt att sitta riktigt bra. Om man ser till att inte ha nytvättat hår så sitter oppombindningen ännu bättre. Har man inte jättelångt hår behöver man inte misströsta, så länge bandet är långt nog så når ju det runt huvudet. Luggen då? Ja, har man lugg som man vill dölja så kan man kamma upp den under oppombindningen. Är du sugen på fler varianter? På Bunads hemsida finns beskrivningar på oppombindninbar från Telemark och Øvre Valdres. Ur tvådimensionella uppmätningar växer det senaste sömnadsprojektet fram genom tyg och tråd. Stygn och stygn och söm efter söm tar tyget närmare målet. Här ska bli en skjorta, och inte vilken skjorta som helst... det blir en folkdräktsskjorta till Solleröns mansdräkt. Vissa saker kan jag bara inte låta bli att sy, till exempel är den här kråkan till Sara. Den är sydd av ett småblommigt bomullstyg som andas 1800-tal och inspirationen kommer från Åhldräktens blåa småblommiga kråka. Denna bruna variant är inte gjord för att bäras till någon folkdräkt utan mer tänkt som en huvudbonad i reenactmentsammanhang, att användas till folklig modedräkt kring 1800-talets mitt. Sedan januari har jag tillbringat väldigt mycket tid kring allmogetextilier på Zorns Textilkammare. Anledningen är att permanentutställningen där skall bytas ut. Det är mycket att göra, men också ett fantastiskt inspirerande arbete. Tack och lov så är vi några stycken som kan hjälpas åt att hänga upp förlåtar och vässel, vädra fälltäcken, sortera folkdräktsdelar, damma vadmalströjor, skriva texter och beundra rosengångar. Färdiga ska vi vara i juni, för den 15:e juni öppnar textilkammaren för säsongen. Följande text är ett utdrag från en från Siljansfors skogsmuseums arkiv, Mora. Intervjun är gjord 1980 och de som intervjuas är födda kring sekelskiftet. Till kontexten hör att de rynkade kjolarna som nämns är finkjolar och hör fortfarande till moradräkten. Texter som den här kan lätt ge en lite perspektiv, på dräktskick, vardagskunskap, återbruk och inte minst textilens roll i samhället. Jag tycker det är rätt spännande. A. Kläderna dom gjorde man hemma? Visst kan man tycka att det verkar genuint och mysigt, men också väldigt hårt, slitsamt och krävande. Tänk vad mycket som hänt på hundra år. Den största skillnaden för oss i västvärlden är kanske att idag är det inte vi som sliter för att producera vardagstextil, utan många gånger någon på andra sidan jorden. Vissa gör restgarnsprojekt, men eftersom jag syr mer än vad jag stickar så har oftast mer tygbitar än garnsnuttar. Då får det bli stuvprojekt istället. Jag skulle ju kunna göra lapptäcken, men det är ju roligare med kläder. Av de bitar som blev över från examensarbetet på Sätergläntan förra året blev det en väst i sen 1800-talsmodell till Johan. Det är bra att rensa tyglagren ibland. ![]() Foto: Karin Edlund Just nu har jag ett litet 1700-talsprojekt på gång. En orsak till det är att jag för några år sedan hittade flera meter vitbottnad kattun på en secondhandaffär. Sådana tillfällen får man helt enkelt inte missa! Så vad hände? Jag blev med en massa tyg. Knappt hälften har gått åt till en tvärärmatröja, men eftersom det finns flera meter kvar så är det nu på tiden att sy något mer. Det finns en sak som är lite spännande med det här tyget. Längs ena stadkanten står det Mönster efter 1700-talskattun från Nordiska Museet. Aha! Nyfikenheten börjar göra sig hörd. Vad är det för föremål som originalkattunen finns i? Är den i samma färgställning? När nytrycktes den? Hittills har jag inga svar... ![]() Foto: Emma Frost Ibland kan små saker göra stor skillnad. Små plagg kan ge mycket värme. Snösockor till exempel. Dessa har jag sytt av kraftig vadmal och skott med ett mycket tättvävt linne. Som förlaga har jag använt ett par gamla vita snösockor från Mora, troligtvis sydda kring förra sekelskiftet. Precis som förlagan är de här snösockorna sydda både för hand och med maskinsömar. Att kombinera raksöm och historiska handsömnadstekniker, särskilt i kraftiga material, är något jag gillar skarpt. Ja, än är det en bra bit kvar av vintern. Vad kan man göra åt det? Inte så mycket annat än att gilla läget och utnyttja tiden till något bra. Vissa åker skidor, men själv syr jag sommarkläder med bandgrindsband på. Det blir en livkjol av den vardagligare varianten, en wajtsärk, sydd efter en förlaga som troligtvis är från första halvan av 1800-talet. Kort sagt skulle man kunna kalla wajtsärkar för vardagliga sommarkjolar till moradräkten, och de verkar ha använts främst under 1700- och 1800-talet. |



RSS Feed